I mitten av 1930-talet var britternas initiala strategi att utveckla en mångsidig tvåmotorig medeltung bombplan. Denna lösning krävde mycket kraftfulla motorer som vid den tiden var svåra att producera och underhålla. I fotspåren av både amerikanerna och sovjeterna började de istället utveckla en större, tyngre flygkropp med fyra mindre, men lättillgängliga, motorer som fortfarande kunde garantera utmärkt räckvidd och lyftkapacitet. Inledningsvis fortfarande kallad Manchester från den tidigare tvåmotoriga satsningen, döptes den andra prototypen om till Lancaster i januari 1941. Dess första flygning var en stor framgång, och senare förbättrades den genom användningen av en ny elliptisk tvåfenad stjärt, vilket kraftigt ökade stabiliteten och eldfältet för den dorsala kanonen jämfört med Manchesters trefensdesign.