Gjorde Warhol, Haring eller Hockney konsten bättre som helhet? Ingen kan säga säkert och kanske är det hela poängen. Men vi är ganska säkra på att dessa skulle få dem att titta två gånger. Popkonst materialiserades i New York och London under mitten av 1950-talet och blev den dominerande avantgardestilen fram till slutet av 1960-talet. Det anses allmänt vara avkomman till dadaismen med tanke på den satiriska hållning den intar mot den etablerade konstvärlden genom att appropriera bilder från gatan, stormarknaden, massmedia och presentera dem som konst i sig. Verken kännetecknas av djärva kompositioner av vardagsbilder - starkt beroende av tv- och filmkultur - med livfulla färger. Det hade en trendig 'nu'-känsla som suddade ut gränsen mellan kommersiell konst och fin konst. I en tid när den allvetande konstkritikern kunde göra eller bryta ny konst i sin skriftliga åsikt om gårdagens vernissage, var förhärligandet av soppburkar, serier och hamburgare till statusen av fin konst helt enkelt chockerande för etablissemanget. Men det var just det. Popkonst brydde sig helt enkelt inte om kritiker. Konstnärer förstod att berömmelse, erkännande och pengar kunde uppnås oavsett vad en elak recension kunde säga om dem och deras verk. Och i motsats till kritikeretablissemanget och den erfarna galleripubliken såg resten av världen något de kunde förstå och relatera till. Revolutionen av popkonst var demokratiseringen av konst bortom snobbiga gallerier. Nu, gjorde Warhol, Haring eller Hockney konsten bättre som helhet? Ingen kan säga säkert och kanske är det hela poängen. Men, 60 år senare, kan deras och andra popkonstnärers inflytande lätt ses i nästan alla aspekter av det moderna samhället.