Stugan vid världens ände

En vinnare av 2024 års Best Book Awards för urban poesi och finalist i både berättande och samtida poesi, THE CABIN AT THE END OF THE WORLD är Douglas Coles första poesikollektion som utforskar prosadikten. Inspirerad av Charles Baudelaire, Octavio Paz, Claudia Rankine och James Wright, berättar Cole en historia om världen i fragmentariska, drömlika dikter rika på musikalisk språk som behåller en mystik som får läsarna att återvända för att se vad som skimrar vid sidans kant. Om fingret som pekar på månen inte är månen, då är dessa dikter visioner smidda i månljus. I klassisk kinesisk zenmålning är naturen stor, människans närvaro ofta inget mer än en liten hydda. I Traditionen av Berg och Floder kommer klarhet i visionen oftast med en resa upp och ut ur världen av politiska intriger och krigföring och småsinthet. En liknande vision kommer genom poesin i The Cabin at the End of the World. Men som den 1100-tals zenpoeten Ikkyu, även känd som Crazy Cloud, skriver: man kan inte verkligen uppleva upplysning i avskildhet. Det måste ske i världen, i en älsklings kyss, i en natt av festande och drickande. På samma sätt utforskar THE CABIN AT THE END OF THE WORLD sanning och skönhet i människornas värld och deras liv, och även när vi når Berg och Floder i avsnittet med titeln "Havets fönster", svävar mänskliga rester, utposter, gravar och spöken fortfarande nära under ytan. Varje "flykt" konfronteras direkt och läggs undan. Här i världen finner vi paradiset.