Jag trodde aldrig att jag skulle finna mig själv prisa dygderna hos en keramisk krysantemum, men här var jag, fullständigt förtrollad av en gul blomma som såg ut som om den hade plockats ur en modernistisk biodlares feberdröm. Detta medelstora underverk, som utgav sig för att vara novembers födelseblomma, satt i sin presentförpackning som ett porslinslöfte om en evig höst. "Det är modern konst," förklarade min syster, med en röst som var färgad av den vördnad som vanligtvis är reserverad för abstrakta expressionistiska målningar eller särskilt välgjorda grillade ostsmörgåsar. Jag lyfte den falska floran ur dess förpackning och upptäckte ett nyckelhål som förvandlade denna botaniska bedragare till ett väggmonterat underverk. "Så man kan faktiskt hänga upp denna soliga charlatan?" funderade jag, redan föreställande mig mina väggar blomma ut i ett året runt-november. Medan hon lyriskt beskrev dygderna hos denna keramiska skapelse, sveptes jag med i en våg av hortikulturell hysteri. Detta var inte bara en väggprydnad; det var en revolution mot säsongernas tyranni och den ständiga besvikelsen över riktiga växter som envist vägrar att blomma på kommando. När hon avslutade sin passionerade presentation var jag en omvänd. Vem visste att vägen till inredningsdesignens nirvana kunde vara belagd med porslinsblad? Plötsligt verkade mina nakna väggar mindre som en tom duk och mer som en ödemark som ropade efter denna kaklade fresters beröring.