'Ciao Bella' (Hej vackra) - två enkla ord, men de bär på århundradens tyngd, draperade i silke och viskade på solkyssta terrasser. Det är melodin av en Vespa som surrar genom kullerstensgator, värmen av en älskads blick över en ljusupplyst trattoria. Det är flirt, nostalgi, en lättsam nick till skönheten själv. Talat med en blinkning, en suck eller det minsta spår av längtan, är det den italienska romansens anthem - där kärlek är en konstform och varje förbipasserande är en musa. Det draperar sig över sina axlar som en silkesscarf fångad i den medelhavska brisen, kysst av doften av citrus och espresso. 'Ciao Bella' är mer än en hälsning; det är ett kärleksbrev till livet självt, ett flyktigt ögonblick av beundran insvept i det liltande tempot av ett språk skapat för poesi.