Om Willows

När jag var en liten flicka som växte upp i New York City brukade min mamma ibland klä upp sig bara för att få mig att skratta. Hon hade en förmåga att förvandla vardagliga stunder till något teatralt - slänga på sig en scarf, sätta på läppstift och glida in i oförglömliga röda solglasögon som hon köpt på gatorna i Manhattan i slutet av 70-talet. De var brandbilsröda, med överdimensionerade runda linser och mjuka kedjetempler som slutade i djärva röda skivor, svajande som örhängen. Jag tittade, helt fascinerad. Och när hon inte såg, smög jag in i hennes byrå, tog fram dem och provade dem. Precis så kände jag mig förvandlad - glamorös, lekfull, kraftfull. År senare, när vi packade för att flytta utomlands, såg jag samma solglasögon kastade i en donationslåda. Mitt hjärta sjönk. Jag kunde inte släppa dem. Jag smög undan dem som en hemlighet - en liten bit magi jag inte var redo att förlora. Efter att mitt äktenskap tog slut, medan jag uppfostrade ett litet barn och byggde upp mitt liv igen, hittade jag de där glasögonen igen.Läs deras berättelse